Teneriffa, del 3

Måndag den 14 februari hade vi bestämt oss för att hyra en bil och ge oss ut på en egen utflykt. Efter en rejäl frukost så åkte Jimmy, Sofie och jag iväg i vår lilla hyrbil. Vulkanen Teide var dagens första resmål. Tack och lov så körde Jimmy och det kändes tryggt och bra. Han är en utomordentlig förare!

Vägen upp var bitvis slingrig, krokig och brant, men det var INGENTING mot vad som skulle komma senare under dagen…

Utmed hela vägen upp till Teide var det anordnat fotograferings-rastplatser med jämna mellanrum. Väldigt bra, eftersom det annars hade varit svårt att stanna och fotografera med tanke på hur vägen såg ut.

Vi stannade flera gånger på vägen upp och fotograferade och njöt av de imponerande vyerna. Det var perfekt att åka egen bil, då vi kunde bestämma själva var vi ville stanna och hur länge. När vi kom så nära toppen som gick att åka med bilen var vi uppe på 2300 meters höjd!! Där fanns en turiststation med en linbana som kunde ta oss ännu närmare toppen. Vi hoppade över linbaneturen, men vi var inne i turistcentret och shoppade lite souvenirer och studerade den lååånga kön till linbanan.

På vägen ner från Teide åkte vi rakt igenom ett regnmoln! Det var som att åka i tjock, tjock dimma och vi fick ha vindrutetorkarna på, utan att det faktiskt föll några droppar, det var mer som att vi körde på dem…:-) När vi klev ut för att fotografera blev vi alldeles blöta i ansiktet.

Vi fortsatte vår färd till hamnstaden Puerto de la Cruz, där vi hittade ett litet shoppingcenter. Vi passade även på att äta lunch här innan vi fortsatte vår utflykt. Innan vi åkte hem så hade vi bestämt oss för att ta en sväng ner till Masca-dalen som vi hört mycket om. Denna del av resan kommer jag nog aldrig att glömma…..!!! Det började med att vi navigerade lite fel på vägen till Masca och hamnade i en liten stad med enkelriktade extremt smala branta gator. Hade vi fått motorstopp i nån av de backarna hade vi garanterat kultat runt och ramlat bakåt….ja, så kändes det i alla fall!!

Efter den pärsen kände jag att nu kan det väl inte bli värre i alla fall. Det kunde det. Vägen till själva Masca-dalen gick från ett litet samhälle och var bara 5 km lång. Det kändes som 5 mil i min skräckfyllda hjärna. Det var en extremt smal, brant serpentinväg som först slingrade sig upp för berget och sedan ner till själva Masca-dalen. Det var knappt att två bilar kunde mötas och det var riktiga hårnålskurvor var 100:ade meter ungefär. Mitt i branten på vägen ner så möter vi en stor jävla turistbuss, så det vara bara att backa….. Jag är djupt tacksam att det var Jimmy som körde. Han var lugn som en filbunke och tyckte mest att det var kul!!

Väl nere i dalen måste jag ändå erkänna att det var otroligt vackert och maffigt och väl värt den skräckfyllda turen dit. Hela vägen tillbaka satt jag och blundade….:-)

Vill ni veta mer får ni öppna första bilden i galleriet nedanför och titta på bilderna och läsa bildtexterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *